David Myhr - Soundshine

David Myhr interviewed by Guitar Geeks Podcast

Posted: August 22nd, 2021 | Author: | Filed under: post | Tags: , , | No Comments »
(In Swedish): I anslutning till releasen av min EP And Now This (mer om den här!) så hade jag den oerhörda glädjen och äran att vara med i avsnitt #241 av “Guitar Geeks Podcast: Mer än du vill veta om gitarrer, förstärkare och allt däremellan”. Lyssna där du hittar podcasts, t ex på Spotify här!
I mitt fall blev det kanske i första hand “allt däremellan” för jag fick tillfälle att prata OM:
Insider-storyn kring nya EP:n And Now This. Mitt album Lucky Day. Att bli pappa vid 50. Att min musik  kallas powerpop eller gitarrpop och huruvida min musik bör kallas retro eller tidlös. Paul McCartneys nya fina låt “When Winter Comes” som inte visade sig vara så ny.  Hur bra jag trivs med co-writing. Både på Merrymakers-tiden men också som soloartist när jag kan “ringa vem som helst” inklusive diverse amerikaner som jag co-writat med i Los Angeles, Nashville och New York. Fantastiske låtskrivarpartnern och producenten Brad Jones och hans förmåga att agera “song doctor”. Hur jag tog med Andreas Quincy Dahlbäck som “krockkudde” och om att vi lade om en del trummor i Atlantis. Hur Brad Jones förutom att producera och instruera och agera ljudtekniker även slängde på sig en bas och levererade briljanta basgångar så fort inspelningen började.  Gitarrer som användes på inspelningen. Min akustiska Martin HD28, Brad Jones fantastiska Gibson Les Paul Goldtop och hans gamla akustiska gitarrer inklusive en Gibson L2 och en Martin (båda från 30-40-talet).  Fantastiska Nashville-sessiongitarristen Pat Buchanan som spelar på både album och EP och det faktum att han använder en Kemper-stärkare. Att spela uttänkt plockgitarr med capo på Brad’s Gibson Les Paul i hans VOX AC30 på extrem volym. Peter Kvints syn på att det är de sista 15% som är det jobbiga. Att det för mig är en ganska ångestladdad process och att mina samarbetspartners inklusive fantastiske mixteknikern Markus Black Sjöberg får räkna med många mejl. Mastring och att det var jag som var den galning som Andreas Dahlbäck hänvisade till i Musikproddpoden som pga mitt Beatles-konnässörsskap åkte till England och Abbey Road för att mastra första albumet för att sedan inte höra någon skillnad efter att legendariska mastringsteknikern Steve Rooke gjort sitt. Att jag numera gått tillbaka till att använda mig av Classe Persson. Elsitaren som hörs på nya EP:n i låten “Egyptian Blue”. Hur den Theremin som ljuder på “You Spin My World Around” återskapades. Min misstänksamhet mot långa låtar men även om den delade kärleken till episka outron där både Eric Claptons “Layla” och The Beatles “Hey Jude” kom på tal. Filosofin med att satsa på “all killers, no fillers”. Spotify-spellistan som jag skapade till min 50-årsdag som nu utökats till 51 låtar. Hur jag normalt skriver låtar. Alla röstmemon som samlas på hög och att jag liksom Elton John skulle vilja ha en Bernie Taupin som serverar färdiga texter att tonsätta. Hur jag oftast börjar med melodier och ackord men att i fallet “We Wanted To Shine” så började det med titeln som jag fick ifrån ett citat från en Tom Petty-intervjubok. Att jag är nästan lika mycket pianist som gitarrist. Att som “Benny” spela ABBA med både Katja och Camilla (inklusive på Hollywood Bowl) och med Super Trouper och med Janne Schaffer. Att jag var fem år när jag lärde mig Gubben Noak hemma i barndomshemmet där mina bröder också spelade piano. Bortgågnne brodern Svante som lärde mig bluesskalan. Att jag var klassens Beethoven. Hur jag lärde mig gitarr och att jag började sjunga för att ingen annan ville. Att vara Piteås Paul McCartney. Avundsjukan på kompisarna som bildade bandet Måfå i 11-12-årsåldern. Förebilderna i lokala rockföreningen Ripp-Rock inklusive Bo Sundström, Andreas Mattsson och Leo Holmberg. Ripp-Rocks skiva. Första bandet 2nd Hand B Band. ZZ Tops och Billy Gibbons influens. Upptäckten av Beatles (och sedermera Dylan och Bowie m fl) vid 10 års ålder vid Lennons död och Kjell Alinges Eldorado. Att tävla i TV i Minnesmästarna 1988. Att låta “som Beatles”. The Merrymakers bildande och historia inklusive kopplingen till Jellyfish. Kontraktet med Ola Håkansson, hur Anders Hellgren kom med i bilden och att bli droppad av Martin Sköld i Kent. Inspelningen av första albumet No Sleep ’til Famous i gamla Glen studio med hjälp av en Atari-dator. Att hamna i skymundan jämfört med (relativa) storheter som Brainpool, The Wannadies och This Perfect Day men också om den plötsliga kontakten med husguden Andy Sturmer i Jellyfish och jakten på kontakter i Japan. Att vara “Big in Japan” ett tag. Andra albumet Bubblegun med producenten Ronald Bood (som kontrakterades tack vare hans arbete med briljanta Grass-Show) och Andy Sturmer som producenter och Tomas “Tjärran” Tjärnqvist på bas.  Min Rickenbacker från TipTop och lite andra gitarrer inklusive en Gretsch Silverjet och mina stulna Epiphone-gitarrer och att vid 40 års ålder unna mig en Gibson Les Paul från DLX Music. VOX och Matchless förstärkare. Usla dealar, USA-kontrakt och krossade drömmar. Att bygga studio i Spånga (som sedan såldes till Clawfinger och Meshuggah), sedan i Hagsätra (köpt av Tom Hakava), jaga det perfekta baskagge-ljudet, köpa Per Gessles gamla mixerbord och glömma att skriva låtar. Ögonblicket när AmpFarm kom och man kunde simulera en VOX AC-30 i datorn. Att producera japanska plattor med bl.a. Puffy AmiYumi och om den röda sammetssoffan som hamnade hos Andreas Rydman, Mårgan Höglund m fl och de mintgröna skinnfåtöljerna som hamnade hos Andreas Dahlbäcks Durango Recording.  Valet att gå på Musikhögskolan i Piteå och kontakten med KG Johansson, Micke Långs och arbetet med Sgt Pepper Live inklusive turné via Cirkus i Stockholm till Liverpool. Fiaskot Rubber Soul Live och om den levande Beatlesjukeboxen och samarbetet med Porter & Thorells syndrom. Hur Musikhögskolan i Piteå blev min arbetsplats men också om tiden på Nacka Gymnasium samt mina extraknäck på SMI och KMH. Det förmodat hopplösa i att försöka haka på gitarrister som Sebastian Nylund och Janne Carlsson. Att spela Neil Young, Stones och Creedence på pubarna i unga år.  Det fina med att plugga musik och hamna bland likasinnade. Min Duesenberg Mike Campbell-gitarr från Brinks Musik som min fru Paula överraskade med att föreslå att jag skulle köpa. Min Martin Tom Petty  signature edition.  “Mitt livs konsert” som förevigades i konsertfilmen Made in Piteå. Att ha “lokala” komband som t ex Japan. Att turnéra i Kalifornien med artistkollegorna Chris Price och Linus of Hollywood under parollen Melody & Madness. Om drömbandet med Andreas Dahlbäck, Peter Kvint, Jerker Odelholm, Robert van der Zwan och Mikaela Hansson. Repertoaren på Made in Piteå inklusive gamla Merrymakers-låten “April’s Fool”, Peter Kvint co-writen “Record Collection” och Costello/McCartney-låten “Veronica”. Gamla pedalbord som BOSS ME-5, Sebastian Nylunds Zoom, den njurformade POD:en från Line 6. Mina pedaler inklusive TS-9, Akai, Arion, El nano holy grail, Mad Professor little green wonder, MXR boost och att det är svårt att lägga ned lika mycket tid på ihopsättandet av pedalbord som Peter Morén. Livegigs, pandemi och att dra barnvagn på Kajsas på Kajen och Kajsas i Parken, lärarjobb och jingelmakande. Pågående co-writes på distans med bl.a. Bill DeMain och Brad Jones. Samarbetet med Dobedai produktionsbyrå och jinglarna Ryds bilglas, Insplanet, Heron City och Kondomvaruhuset m fl. Demoitis. Frilanstänk och att “ha 12 jobb”. Svindyra albumprojekt och väntan på den “feta synken”. Att ha låtar med i amerikansk film med Jon Favreu i huvudrollen och ändå bara få dela på 300 dollar (före skatt och sociala). Att ha många strängar på sin lyra. Att det är OK att hjärteprojekt får kosta men bra om några projekt går plus och få ihop ekvationen. Att inte alltid måsta tjäna pengar. Att musikutbildningar borde bredda synen på musiker till att inte bara handla om ett instrument utan att i stället erbjuda ett smörgåsbord av möjligheter. Gitarren jag skulle ta med om det brann som ett minne av min bror.